Fem på morgonen ringer alarmet på mobilen…..
Kvällen före hade det känts som en skit bra ide att gå upp tidigt men när alarmet skränar tidigt morgonen efter är det inte riktigt samma känsla längre.
Varför är sängen alltid så skön på morgonen?
Kaffet kokar på spisen och mackor bres, sakteligen vaknar vi till liv. Namnet Dream Team har vi inte tagit själva utan fått tillägnat oss.
Simon Fröberg gick sista året på Sportfiske Akademien i Forshaga förra året och var praktikant på campen. Det var efter flera goa fiskepass som en av gästerna döpte oss till Dream Team. Denna säsong fick han bli min sidekick. Han är en stor tillgång för campen, duktig fiskare och gästerna älskar hans spontana utspel.
Kaffet kickar in och nu är det bara fiske i tanken och ganska snabbt är vi i båten och kör iväg. Kvällen före bestämmer vi oss för att fiska på helt nya skallar. Magkänslan är god och det pirrar i hela kroppen av spänning.
– kommer det bli ”hitt eller shitt!?”
Väl ute på plats blir vi välkomnade av ett gäng birdysar.
Vad vet dem som inte vi vet?
Ingen aning!
Men vi vet….
Finns det fågel…Finns det fisk!
Stormjiggarna studsar som ping pong bollar när de träffar det övre delen av stimmet och smack så sitter de första torskarna och vi står och dubbeldrillar med varsitt flin på läpparna. Simon är snabbast ner igen och nästa torsk sitter på kroken.
Jag släpper ner och ytterligare en torsk får möta stormjiggen. Men storleksmässigt är de inte något att skryta med. Jag byter till min favorit jigg som verkligen gått hem hos de större torskarna under många fiskepass. Jag skiftar skalle på min illex nitroshad till en tyngre stormskalle för att slå igenom de övre stimmet och komma ner till botten.
Det visar sig vara ett bra drag för på första släppet hugger denna feta madam.
Jag hinner inte släppa ner min jigg igen innan Simon krokar ytterligare en torsk.
Vi känner oss som barn på julafton och nästan samtidigt säger vi att det är helt klart värt att gå upp i ottan när fisket är så bra och så släpper vi ner jiggarna igen. Hugget är stenhårt och jag tittar på Simon och flinar brett. Power är bara förnamnet, det är allt jag säger. När Simon ser mitt spöböj och linan som går ut vrålar han;
-Ella,
Halibut queen!
Och så vevar han snabbt upp sin jigg för att vara beredd vid gaffningen.
Det är en fröjd att fiska tillsammans med Simon som blir lika själaglad för andras fångster som sina egna.
Jag släpper ner jiggen igen och känner att kveiten gav mina muskler en bra fight. Då kommer nästa hugg. Jag känner direkt i spöet att det är en hälleflundra men säger inget medan jag drillar utan frågar Simon om han kan hjälpa mig att landa min torsk.
Svaret kommer direkt;
– va fan kan du inte landa dina egna torskar eller?
Jag svarar honom bara att den här känns rätt bra!
Lite protest men tillslut säger han okej.
Han tittar över relingen och 15 meter ner ser han va det är för något.
-Ella, va fan! Det är ju en till hälleflundra!
Jag gapskrattar och i det läget inser han att jag bara skojade med honom tidigare.
Simon sneglar på min rosa nitroshad men säger inget varpå jag ger honom en. Något är det med rosa färg. Hans jigg når botten och han vevar upp en fem sex meter från botten och spöet bockar sig.
Nytt PB och vågen slår 22,01 på havet.
Racet fortsätter och vi landar så mycket grov torsk att vi faktiskt tappar räkningen tillslut men en sak har vi tagit fasta på efter denna tur.
Våga och Vinn!
Det är lätt att åka till de platser vi vet normalt håller mycket fisk men inget slår högre än att testa nya platser och lyckas. Resten av bilderna får tala för sig själv 🙂
I dagarna kom den sista gruppen för i år till campen och vi kan nog alla hålla med om att denna säsong har varit annorlunda med corona som stoppat många fiskesugna gäster men fiskemässigt har det varit outstandning!
