Det är morgon den 24:e augusti. Jag och min praktikant äter frukost, varpå jag säger; – I dag är det julafton!
Han tittar frågande på mig; – Vad menar du?
Jag menar att det är den 24:e och då kommer tomten med presenter till alla snälla barn. Han bara skakar på huvudet och mumsar vidare på sin smörgås.
På campen denna dag är fotograf Adam här för att ta nya bilder till vår hemsida. Dagens fotosession är fiske. Vi åker ut och havet levererar. Jag hade på förhand beslutat att vi skulle börja med att fiska torsk och avsluta med hälleflundra då tidvattnet var rätt. Efter ett par timmar är det dags att åka till den spot jag på förhand lite kaxigt markerat på sjökortet och namngett ”Hälle” men Adam har andra planer. Han vill åka i land för att fota de nya stugorna så vi kör hem till kajen.
Väderförhållandet är kanon och jag känner mig lite missnöjd med att vi inte fiskat på min ”hällespot” den kan vi ju inte bara strunta i. Jag känner på mig att vi ska få något stort! Varför kan jag inte förklara men vi åker ut på havet igen.
Vi är precis klara med att plocka upp betesfisk och jag är snabb att släppa ner till botten och vevar upp sex vev tag. Vi fiskar på 60 meters djup och plötsligt tar det tvärstopp och spöt håller på att flyga ur händerna på mig. Jag far som en vante av från pulpeten ut mot relingen och håller i för kung och fosterland.
– Fan! jag sitter i botten!
Men botten börjar plötsligt röra på sig och vi inser att det är något riktigt stort i andra änden av spöt.
Efter 10 minuter fight ser jag något stort skymta men det blir bara en skymt. Hon rusar först ner mot botten en bit för att sedan simma pelagiskt. Min broms är i botten och återigen håller jag på att tappa greppet om spöt. Jag vrålar till Bjørnar; kör, kör för fasen! Han slänger sig på ratten och gasar. Jag släpper lite på bromsen och tillslut har vi kveiten i lodrät vinkel och jag börjar pumpa med de sista krafterna jag har kvar. Hela kroppen värker, spöt står som en banan, linan går emot foamen på spöt och den börjar skalas av. I det här läget kan jag inte göra något än att bara hoppas på att inte linan ska brännas av.
Det flyger foambitar och ärmen på min ursuit blir snittad. Jag tänker att snart går det åt fanders. Bjørnar frågar om han ska ta över….
Aldrig i livet lyckas jag flåsande få ur mig. Då klipper jag hellre linan! Jag har ett mantra som jag upprepar gång på gång under de fortsatta tio minuternas fight. – Jag är stark, jag är stark, jag är stark! När hon väl kommer upp till ytan är hon stor som en ladugårdsdörr och jag blir nästan rädd. Bjørnar står beredd med kveitekroken och gaffar.
Adrenalinet pumpar och lyckokänslan är total. Hälleflundran högg några millimeter ifrån den spot jag tidigare satt på sjökortet. Det blir inget bad med kveiten för jag är för trött i musklerna och Bjørnar likaså då han fick hålla enligt tabell 125,6 kg galen hälleflundra vid relingskanten innan tailrepet kom fram och hon kunde säkras.
Efter en sådan här upplevelse är det som om luften går ur en och man blir på något märkligt sätt både tom och lycklig på samma gång. Bjørnar kör hem till kajen och där möts vi av Adam som vill ut och fiska igen. Själv tar jag mig med det sista krafterna jag har in till omklädningsrummet. Jag klarar av att få av mig ursuitjackan sen tryter kraften, med stövlar och byxor på landar jag på bänken och hamnar i ”lalaland” Tänker att det är den 24:e och att tomten faktiskt kom trots att det bara är augusti.
Äntligen har jag fått rita en hälleflundra på bryggan! Och givetvis en lite tjejig variant med ögonfransar och huggtänder 😉
