En klassisk hälleflundraplats är ofta grovt generaliserat, ett sund, kanaler mellan skallar och platåer med jämn botten. Botten skall vara mestadels i sand men gärna med enstaka tånfält. Tittar man på ovansidan av en hälleflundra förstår man direkt varför. Deras skinn ser precis ut som tång och de kan i lugn och ro invänta ett byte som simmar för nära och enkelt överraska det.
Mitt egna hälleflundrafiske på andra platser i Nordnorge har skett på sådana platser och fisken jag fått har oftast nappat på ett bete som presenteras någonstans från botten och fem meter upp.
På Røst har ett annat mönster visat sig. Vi får mycket hälleflundra ganska högt upp i vattnet, mer i frivattnet. Ofta klipper de på då man snabbt vevar upp sin jigg för att göra en ny drift. Då kanske fem eller tio meter under ytan får man ofta hälleflundrahugg som ofta resulterar i att man behöver nya kalsonger så rädd blir man.
Ett annat mönster som uppenbarat sig är att man till skillnad mot andra platser jag fiskat tidigare får ganska mycket hälleflundra på samma ställen där man fiskar torsk och även sej för den delen.
– där står man och tokvevar sej och plötsligt hänger man över relingen med en hälle som rusar mot botten.
Detta gör fisket extra roligt och oförutsägbart ute på skallarna på norrsidan. Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig i mothugget.
På Røst kan allt från stor torsk, sej i rekordformat och hälleflundra svara då man nitar in krokarna. Men, även stora blekor och långor blandar sig ibland in i leken.
Så med andra ord behöver man inte nöta efter bara hälleflundra här på Røst och missa det andra roliga fisket. Fiskarna uppehåller sig på samma platser och under en vecka har man chans att kroka precis vad som helst.
Kanske är det du som krokar nästa 25 kilos torsk, tvåmetersflundra eller sej över tjugo. hos oss har du chansen på alla tre, på samma plats!